Ur Dagens Nyheter 11/8 2024.
Efter 23 år som journalist i USA flyttar Martin Gelin till Frankrike. ”I århundraden har familjer korsat Atlanten i hopp om att deras barn ska få ett bättre liv. Vi åker härifrån av samma anledning”, skriver han. Martin Gelin är Dagens Nyheters korrespondent i New York.
En ljummen septemberkväll för fem år sedan satt jag och min fru på en halvtom restaurang i östra Paris och kom överens om två saker. Vi ville få barn och vi ville flytta till Frankrike. De två löftena hängde ihop. De var faktiskt oskiljaktiga. Om vi skaffar barn så måste vi lämna USA.
Jag har bott i New York längre än jag har bott någon annanstans. Min fru är amerikan. Vi har haft fem år på oss att grubbla över beslutet, att ångra oss, men ingen av oss har tvivlat på det. I vintras skrev vi på kontrakt för vår nya lägenhet i Paris, två kvarter från restaurangen där vi först fattade beslutet att flytta dit.
Det finns ingen brist på berättelser om att tröttna på New York; det här är inte en av dem. Jag älskar New York. Vi lämnar staden för att den, i alla fyra väderstreck, är omgiven av USA, ett oändligt fascinerande land med en demokrati som har gått sönder.
I århundraden har familjer kommit till USA i hopp om att deras barn ska få ett bättre liv. Vi flyttar härifrån av samma anledning, för att vi vill att vår son ska växa upp i ett rimligare landskap.
Jag var länge skeptisk till att skaffa barn över huvud taget, övertygad om att det sista världen behöver är en kopia av mig själv. Min son visade sig lyckligtvis få en annan personlighet: charmig, utåtriktad, solen i varje rum. En pappa jag känner erkände att det tog honom tre månader att känna en lika djup kärlek till sitt barn som han kände för sin hund. För mig var det tvärtom. Från första sekunden klev jag handlöst ut i ett nytt universum av kärlek och oro. ”Hur länge kommer det kännas så här?” textade jag en vän, en mer erfaren förälder. ”Resten av livet”, svarade han.
Min son föddes på Manhattan, så han kommer alltid att vara amerikan. Det är något vackert och generöst med USA: föds du här så blir du automatiskt medborgare, utan krångel. När vi åkte hem från sjukhuset var det faktiskt USA:s nationaldag. Det var sent på kvällen och fyrverkerierna färgade himlen rosa över Brooklyn Bridge. Jag ville att han skulle se alla de glittrande skyskraporna som speglades i East River, tycktes välkomna honom till världen. Men jag kände redan då en djup ambivalens över vår geografi, en instinkt att beskydda honom från USA.
Förlossningen kostade en halv miljon. Det är ingen ovanlig summa här, drygt 50 000 dollar. Vi behövde till slut bara betala en bråkdel av det, eftersom min fru har en så bra sjukförsäkring genom sitt jobb. Men jag kunde inte låta bli att grubbla över hur många tusentals andra mammor som nekades den lyxiga vård vi fick. Eller vad som hade hänt om min fru blivit uppsagd en månad tidigare.
Det som händer när du får barn i USA är att du kastas in i samhället, dess lagar och regelverk. Värderingarna som formar samhället blir kusligt nakna. I två decennier hade jag betraktat New York som en liten oas från det politiska inferno jag skildrat i fem reportageböcker och tusentals artiklar. Men även här började de giftigaste aspekterna av den politiska utvecklingen märkas. Sommaren då min son föddes upphävde Högsta domstolen delstaten New Yorks vapenrestriktioner, som bidragit till att delstaten har ett av de lägsta mordtalen i USA (även om det inte alltid är den bild man får i nyhetsmedier). Fler vapen skulle nu få flöda fritt även här. Hos barnläkaren satt det plötsligt en skylt i lobbyn: just här får du inte bära med dig ditt vapen. Varje privat institution i New York fick nu själva försöka förbjuda vapen i sina lokaler.
Argumenten för att flytta härifrån ackumulerades under alla mina år här, de skapade en otäck känsla av att USA inte riktigt prioriterar mänskligt liv. Under de drygt två decennier då jag bott i USA har nästan en miljon amerikaner dött av skjutvapen, lika många i bilolyckor. En halv miljon har dött av drogöverdoser, oftast relaterat till opioidmissbruk. Det finns inga andra rika demokratier med liknande siffror. Trots att USA är mycket rikare än Europa är medellivslängden för amerikaner omkring åtta år kortare än för sydeuropéer. Det är en sensationell klyfta som mäter en gigantisk skillnad i värderingar.
Problemet är inte att amerikaner, på individuell nivå, inte bryr sig om sina grannar. Tvärtom är det få platser i världen där jag träffat människor som uttrycker en så instinktiv empati. Det är ett land fullt av anständiga människor, som gång på gång misslyckas med att skapa ett anständigt samhälle.
Även här i det förhållandevis trygga New York får elever på grundskolorna nu genomföra ”active shooter drills”, det vill säga kura ihop sig under skolbänkarna och lära sig olika knep för att undvika att bli dödade av en potentiell skolskjutare. Det speglar ett system där åtgärderna mot de värsta samhällsproblemen individualiserats till en så extrem grad att skolorna får lära tioåringar tekniker från krigens slagfält i stället för att regeringen genomför uppenbara regleringar av grova vapen.
I den klassiska romanen ”American pastoral ”beskrev författaren Philip Roth det han kallade ”American berserk”, en särskild tradition av våld, konspirationer och paranoia, lika gammal som landet självt. Det är en tradition som gör USA outtömligt på mörka, komplexa ämnen att utforska som journalist. Men den traditionen känns inte så attraktiv när du håller ett nyfött barn i famnen.
Sedan Roth etablerade begreppet på 1990-talet har USA fått 400 miljoner vapen i omlopp, en president med uttalat despotiska ambitioner, en kraschad digital offentlighet där det blivit självklart att förneka uppenbara sanningar och en högsta domstol som nu öppet arbetar för att förvandla USA till en nationalistisk teokrati.
Under min sons första månader sitter jag uppe med honom på nätterna, så att min fru ska få sova lite. Han dreglar och kräks på mitt bröst, hans långa ögonfransar flimrar när han drömmer. Han gråter utan tårar, först efter fem veckor kommer den första tåren, stor och rund som morgondaggen på en ormbunke. När han sover sneglar jag på nyhetsflödet, där allt är kolsvart. Högsta domstolen upphäver aborträtten i USA, stoppar klimatregleringar. Delstaten New Yorks guvernör slösar alla pengar som skulle gå till tunnelbanan på nya motorvägar till villaförorterna. I Florida samlas högerpopulister på lyxhotell för att hylla Putin och Viktor Orbán.
Dissonansen mellan den gränslösa kärlek som växer i vårt hem och världen där ute, där allt verkar röra sig så snabbt åt fel håll, blir omöjlig att hantera.
Så vi flyttar från USA av samma skäl som folk alltid har kommit till USA: för att vi hoppas kunna ge vårt barn en lite bättre framtid någon annanstans.
Strax efter att min son föddes var vi föräldralediga i Frankrike, som för att testa vårt nya hemland. Alla familjer vi umgicks med verkade ha lite mindre pengar och lite rikare liv. Vi är inte naiva när det gäller orosmolnen över Europa, de antidemokratiska vindar som blåser även där, eller det banala kaos som kan prägla en vanlig vecka i Paris, med tunnelbanestrejker, nitiska byråkrater som insisterar på att få någon obskyr blankett faxad, regelbundna vulkanutbrott av politisk turbulens. Att över huvud taget spekulera om hur världen kommer att se ut om fem eller tio år har sällan tidigare varit lika svårt. Både Europa och USA är trasiga på olika vis, men vi behöver den europeiska trasigheten nu.
När min fru blev gravid var vi redan överens om att vår son inte skulle växa upp här. Vi hade rest runt i världen och lagt märke till detaljer i vardagen som gav en glimt av andra samhällen, med andra prioriteringar. De små rälsarna på trapporna i Stockholms tunnelbanor som gör det så lätt att rulla barnvagnar upp och ner. Gatorna i Paris som brukade vara hårt trafikerade men nu förvandlats till utomhuslekplatser och vackra trädgårdar. I Taipei har de större tunnelbanestationerna lyxiga amningsrum med vackra krukväxter och sentimental mandopop på rimlig volym. I Tokyo hamnade vi i en park som byggts enbart för att tillgodose cykelbanor för barn som ska lära sig cykla, där de kunde ramla runt på särskilt mjuk gummiasfalt.
Det var små inslag av det vi kan kalla vänlighetens arkitektur, detaljer i den offentliga vardagen utformade för att göra livet som småbarnsförälder uthärdligt. I New York saknas den infrastrukturen, både bildligt och bokstavligt. Problemet är inte att allt är dyrt – lönerna här anpassas efter prisnivåerna – utan snarare de mentala kostnaderna för att leva i ett samhälle där alla verkar känna en konstant oro över att få plats över huvud taget. Det skapar en lågintensiv stress som hela tiden piper i bröstkorgen, som en själslig tinnitus.
Vi lyckades undvika fallgroparna i det amerikanska systemet, vi har bott här så länge att vi känner folk som tipsade om genvägar och knep, en underbar förskola för 20 000 kronor i månaden, en häpnadsväckande rimlig månadskostnad för New York. Men det var undantag i ett trasigt system. Varje led i processen kändes som att vara en isbjörn som hoppar runt mellan små smältande isflak.
Strax efter att min son föds börjar jag få Instagramannonser för en ny klinik för barnfamiljer i en tjusig del av Brooklyn, där föräldrarna slussas direkt in i rum som ser ut som femstjärniga resorthotell på Bali. Företaget säljer just sin exklusivitet. Här ska vi inte behöva trängas eller vänta på vår tur. Det är sjukvårdens flygplatslounge. ”Why fly coach with your health, when the rest of your life is first class?” lyder deras slogan.
Av alla rika länder är USA bäst i världen på självhjälpslitteratur om föräldraskap, men sämst på att faktiskt hjälpa föräldrar. USA är den enda rika demokratin utan garanterad betald föräldraledighet. Vissa mammor tvingas tillbaka till jobbet tre, fyra dagar efter födseln. Vissa pappor kan inte ens vara med vid födseln. Barnomsorgen är dyrast i världen.
I en studie av 22 rika länder, genomförd av amerikanska National Institute of Health, har USA störst ”happiness gap”, klyftan i upplevd lycka före och efter föräldraskapet. I de flesta länder blir föräldrar lyckligare när de får barn, men i USA blir de olyckligare. Studien konstaterade att de ”känslomässiga värdena i att få barn överskuggas av de ekonomiska kostnaderna för föräldraskapet”. Jag har svårt att föreställa mig en sorgligare mening.
Jag vet inte om det är mer eller mindre deprimerande att de flesta vi känner i New York förstår att systemet är trasigt. Alla vill förändra det, ändå förändras så lite.
I våra kvarter i Brooklyn jobbar ungefär hälften av invånarna för olika tankesmedjor och forskningsinstitut som försöker lista ut gåtan om hur USA kan bli lite mer jämställt, lite lättare att leva i. Den andra hälften jobbar som konsulter på Google, Peloton eller någon investmentbank, med ungefär samma frågor, men de verkar nöja sig med att ordna konferenser i Palos Verdes och Austin där en stadig ström av extremt peppade människor pratar i headset om hur adtech och träningscyklar snart kommer att lösa jämställdheten, utan att sedan komma med mer konkreta lösningar än att själva konferensen var så otroligt inspirerande att de måste ordna en konferens till på ämnet.
New Yorks smartaste människor tillbringar åtta år på Harvard och Princeton med att studera hela världens samhällsmodeller och transfereringssystem, för att sedan hamna på en tankesmedja där de skriver ambitiösa rapporter om subventionerad barnomsorg, bara för att ignoreras av politiker, direktörer och beslutsfattare. Desillusionerade går de vidare till den privata sektorn, där de tjänar så bra att de kan donera till kompisarna på tankesmedjan, och så hålls systemet i gång.
Om familjer i Stockholm är besatta av att prata om bostadsrättspriser och badrumsrenoveringar så är New Yorks barnfamiljer lika besatta av att prata om barnens akademiska prestationer, från ungefär 18 månaders ålder.
Nyligen var jag på en middag hos en välbärgad familj i ett tjusigt brownstonehus i Park Slope. De var så fruktansvärt generade för att deras dotter enbart kommit in på Arizona State University att de först vägrade avslöja namnet. De mumlade till slut ”Arizona state”, som om hon kommit ut som nynazist. Middagen utvecklades till ett slags kollektivt sorgearbete där gästerna turades om att hantera detta trauma. Arizona State rankas som ett av USA:s 100 bästa college, av mer än 13 000, men det är ju inte Harvard. ”Är det ens någon poäng att gå på college över huvud taget om hon ska gå på Arizona State?” frågade en gäst empatiskt, som om dottern drabbats av en obotlig sjukdom.
Priset för att halka utanför, att komma efter, anses så högt att familjer blir besatta av att reproducera sin egen klasstillhörighet. Det skapar en infernalisk statusstress även hos de mest progressiva föräldrarna. Redan när barnen är två, tre år gamla tävlas det om att komma in på rätt Montessoriskola eller ett lagom prestigefyllt dagis, sedan gärna någon av de svindyra privatskolorna där de undervisar ödmjukhet och egalitära ideal samtidigt som Sundar Pichai tittar förbi på en lunchföreläsning för elvaåringarna.
Häromåret gjorde jag en intervju med Zadie Smith, som då precis hade flyttat från New York hem till London, efter tio år i USA. Hon artikulerade mycket av det jag själv grubblat över här. Vännerna i Kilburn varnade henne för att Europa håller på att kollapsa, att främlingsfientliga krafter tar över, att välfärden urholkas. Smith var så förberedd på det där att hon i stället blev chockad av hur mycket av det offentliga som återstod. ”Efter tio år i USA framstår även spillrorna av den europeiska välfärdsmodellen som ett mirakel” sade hon.
Vi satt inte och gnällde på New York, en stad vi båda älskar, utan vi diskuterade framför allt varför USA:s alla akuta problem verkar så svåra att lösa. Vi har båda skrivit i många år om hur rasismen förgiftat det amerikanska samhället och i förlängningen själva idén om demokratin i USA som ett gemensamt projekt. När jag fick barn var det som om allt det jag skrivit om, allt som är trasigt i USA, vävdes samman med den omedelbara verkligheten utanför fönstret.
James Baldwin skriver i ”Another country”, en roman som lämpligt nog rör sig mellan Paris och New York, att det vita USA egentligen bara ställer två krav på sina svarta grannar: Acceptera myten om USA som the land of the free. Håll er sedan på tryggt avstånd. Att de här kraven förstås är inkompatibla är själva kärnan i det amerikanska dilemmat, det är giftet som gjort den amerikanska demokratin så ömtålig och den amerikanska gemenskapen så bräcklig.
Den sista våren i New York är så vacker och så trevande, magnolian blommar försiktigt i flera veckor utanför vårt fönster. Det blir min sons första fyrstaviga ord. Hela våren säger han, så fort han får syn på något som blommar, maskrosor, syren eller äppelträd: ”magnolia”. Vår bakgård i Brooklyn har i alla fall fäst detta i hans medvetande. Det får kanske räcka så.
Martin Gelins bok ”I morgon är jag långt härifrån. Ett avskedsbrev till USA” kommer den sista augusti på Natur & Kultur.