Jag bad ChatGPT o3-mini att skriva en liten uppsats.
Tack! Jag sätter igång med att ta fram en tre sidor lång uppsats om det svenska kärnvapenprogrammet, med fokus på politiska beslut och den tekniska utveckling som följde. Jag kommer att täcka perioden fram till det blev allmänt känt att Sverige haft ett kärnvapenprogram. Jag återkommer så snart uppsatsen är klar.
Det tog runt elva minuter innan jag fick den här texten som svar.
Det svenska kärnvapenprogrammet: politiska beslut och teknisk utveckling fram till 1980-talet
Inledning
Sverige är idag känt för sin linje av kärnvapennedrustning och alliansfrihet, men under kalla krigets tidiga decennier pågick ett hemligt svenskt kärnvapenprogram. Direkt efter andra världskrigets slut började svenska militära och vetenskapliga kretsar undersöka möjligheterna att utveckla egna atombomber (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Det var först på 1980-talet som allmänheten och omvärlden fullt ut fick veta att Sverige under flera decennier hade haft långtgående planer på kärnvapen (Den svenska atombomben). Denna uppsats behandlar de politiska beslut som drev detta program och den tekniska utveckling som följde, från efterkrigstiden fram till 1980-talet. Fokus ligger på de centrala politikerna och deras ställningstaganden samt hur dessa påverkade Försvarets forskningsanstalt (FOA) och andra tekniska organ. Uppsatsen är disponerad i sex delar: först ges en bakgrund om Sveriges säkerhetspolitiska läge efter 1945, därefter behandlas kärnvapenambitionerna och de politiska övervägandena, FOA:s roll i den tekniska utvecklingen, skälen till att programmet avvecklades utan att realiseras, och avslutningsvis sammanfattas slutsatserna.
Bakgrund: Sveriges säkerhetspolitiska läge efter andra världskriget
Efter andra världskriget stod Sverige inför en ny säkerhetspolitisk verklighet präglad av det framväxande kalla kriget. Kärnvapen hade introducerats som ett avgörande maktmedel genom USA:s bombningar av Hiroshima och Nagasaki 1945, och kort därefter tog kärnvapenkapprustningen fart när Sovjetunionen provsprängde sin första atombomb 1949 (Svenska kärnvapenprogrammet – Wikipedia). Som alliansfritt och neutralt land utan säkerhetsgarantier från någon stormakt – till skillnad från grannländerna Norge och Danmark som fick kärnvapenstöd via NATO – upplevde Sverige en utsatt position (Svenska kärnvapenprogrammet – Wikipedia). Den svenska försvarsledningen drog slutsatsen att neutralitetspolitiken krävde ett starkt eget försvar för att avskräcka potentiella angripare. Bland förespråkarna fanns tanken att endast en trovärdig militär förmåga, möjligen inklusive kärnvapen, kunde övertyga både öst- och västblocken om att Sverige kunde upprätthålla sin neutralitet i händelse av krig (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen).
Mot denna bakgrund inleddes redan 1945 svensk forskning om det nya vapnet. Överbefälhavaren gav det nyinrättade FOA i uppdrag att skaffa kunskap om atombombens verkan och undersöka förutsättningarna för att själva tillverka “atombomber” (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Samtidigt startades en civil kärnenergiprogram genom bildandet av AB Atomenergi (AE) 1947, med ansvar för att bygga reaktorer och utvinna kärnbränsle. Redan från slutet av 1940-talet kom FOA och AB Atomenergi att samarbeta nära, där AE utvecklade kärnreaktorer och tillverkningsmetoder för plutonium, medan FOA fokuserade på vapenforskningen (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen) (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Planen som växte fram byggde på att använda inhemskt uran i tungvattenreaktorer för att producera plutonium av vapenklass, integrerat i det civila kärnkraftsprogrammet. Genom att samordna det militära och civila kärnenergiprogrammet hoppades man minska kostnaderna och undvika att sprida landets begränsade tekniska resurser på två separata spår (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen).
Kärnvapenambitioner: politiska överväganden och militära behov
Under 1950-talet intensifierades de svenska kärnvapenambitionerna i takt med att det säkerhetspolitiska läget hårdnade. Det svenska försvaret, under ledning av ÖB Nils Swedlund, argumenterade 1954 öppet för att Sverige borde skaffa kärnvapen för att kunna försvara neutraliteten i händelse av storkrig (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Initiativet till ett svenskt kärnvapen kom framförallt från militären, men inledningsvis fanns stöd även bland tongivande politiker över partigränserna (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). I mitten av 1950-talet var Högerpartiet (dagens Moderater) uttalat för en anskaffning av kärnvapen, Folkpartiet (Liberalerna) var positiva men avvaktande, och Bondeförbundet (Centerpartiet) höll en låg profil. Inom regeringspartiet Socialdemokraterna rådde splittring – där statsminister Tage Erlander och försvarsminister Torsten Nilsson var benägna att skaffa egna kärnvapen, medan andra var tveksamma eller emot (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). En framträdande motståndare inom regeringen var utrikesminister Östen Undén, som tillsammans med det socialdemokratiska kvinnoförbundet under Inga Thorssons ledning bildade kärnan i en avrustningsfalang starkt kritisk till atomvapenplanerna (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen) (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen).
Trots vissa interna motstående röster präglades försvarspolitiken under denna tid av konsensusanda. Regeringen Erlander strävade efter samsyn med oppositionen i stora försvarsfrågor, inklusive kärnvapenfrågan (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). 1955 tillsattes en parlamentarisk försvarsutredning med representanter från både regeringen och oppositionen, vilket speglade viljan till enighet men också oroade avrustningsivrarna då två borgerliga partier var positiva till svenskt kärnvapen (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Under dessa år anslogs betydande medel till FOA för kärnvapenforskning. 1954 startades Sveriges första forskningsreaktor (R1) vid KTH i Stockholm, och redan 1955 slog FOA i en hemligstämplad rapport fast att om man fick tillgång till plutonium skulle Sverige kunna framställa egna kärnvapen (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). På FOA:s ritbord tog det form ett program som i teorin omfattade omkring 100 taktiska kärnladdningar, avsedda att bäras av robotar utrustade på attackflygplanen Lansen och Draken (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Med andra ord hade FOA kring 1955 utarbetat en tydlig bild av hur svenska atombomber skulle konstrueras och användas i försvaret (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen).
I slutet av 1950-talet blev dock den svenska kärnvapenfrågan föremål för en livlig offentlig debatt. När ÖB Swedlunds förslag blev känt tog det hus i riksdagen, i media och inom civilsamhället (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Starka rörelser mot ett svenskt atomvapen växte fram. En rad framstående kulturpersonligheter, forskare och debattörer bildade Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA) 1958, som bedrev en intensiv kampanj mot planerna (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Inom Socialdemokratin mobiliserade kvinnoförbundet under Thorsson tillsammans med Undén motståndet internt (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Regeringen hamnade i ett dilemma, pressad mellan förespråkare (bl.a. försvaret och delar av oppositionen) och motståndare (bl.a. kvinnorörelsen och delar av det egna partiet) (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Erlanders lösning blev att skjuta frågan på framtiden: man beslutade att inte fatta något definitivt beslut just då, med hänvisning till att det civila kärnenergiprogrammet ännu var i sin linda och därmed saknades tillräckligt underlag för beslut (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Den socialdemokratiska partiledningen förespråkade uppskov i kärnvapenfrågan tills vidare, tills mer teknisk kunskap fanns och den civila kärnkraften gett klarhet i möjligheterna (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen).
Detta uppskov utvecklades till den s.k. handlingsfrihetslinjen – en strategi där regeringen undvek att binda sig varken för eller emot kärnvapen, men behöll möjligheten öppen. Genom att hänvisa till pågående civila studier kunde Erlander balansera mellan lägren och hålla ihop partiet (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Samtidigt tillmötesgicks oppositionen och militären genom att kärnvapenforskning i någon form fick fortsätta, om än under restriktioner (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). I februari 1956 enades socialdemokratiska partistyrelsen om att uppskjuta beslut till 1958, med Erlanders argument att tekniska förutsättningar skulle klarna till dess och att pågående internationella nedrustningsförhandlingar inte borde störas av ett svenskt beslut om atomvapen (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen) (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Undén, som ivrade för global nedrustning, stödde detta uppskov och menade att svenska kärnvapen riskerade destabilisera säkerhetsläget och kanske till och med provocera fram ett förebyggande sovjetiskt angrepp mot Sverige (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Handlingsfrihetslinjen gav Sverige andrum och möjlighet att invänta utvecklingen på två fronter: hur den internationella nedrustningen framskred, och hur de inhemska tekniska förutsättningarna för kärnvapen skulle te sig (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen) (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen).
Teknisk utveckling och FOA:s roll
Figur 1: Forskningsreaktorn R1 vid KTH i drift 1954 – startpunkten för Sveriges tekniska kärnvapenprojekt.
Parallellt med de politiska övervägandena drev FOA och dess samarbetspartners ett omfattande tekniskt utvecklingsarbete. Som nämnts togs forskningsreaktorn R1 i bruk 1954, vilket gav Sverige möjlighet att studera kärnreaktioner och producera begränsade mängder plutonium i laboratoriemiljö (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Under senare hälften av 1950-talet byggde AB Atomenergi ytterligare reaktorer och en uranbränslefabrik, samtidigt som FOA fördjupade vapentekniska studier. FOA genomförde mellan 1948 och 1968 fem stora utredningar om förutsättningarna för inhemsk kärnvapenproduktion (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Dessa utredningar omfattade allt från beräkning av kritisk massa och sprängkraft till logistiken kring serieproduktion av laddningar. I samband med detta etablerades avancerade laboratorier – exempelvis uppfördes 1958 ett särskilt plutoniumlaboratorium i Ursvik för att kunna hantera framställning av plutonium i mindre skala () (). FOA utvecklade även tekniker för bearbetning av bombmaterial, såsom vakuumugnar för att gjuta plutonium i metallisk form ().
För att bättre förstå kärnvapnens effekter bedrev FOA även experimentella provsprängningar med konventionella sprängämnen i stor skala. Åren 1956–1957 genomfördes två stora prov i Nausta, Lappland, kodnamn Sirius och Vega. I Sirius-testet 1956 detonerades laddningar motsvarande 0,6 ton, 6 ton respektive 60 ton TNT, och året därpå i Vega sprängdes ytterligare laddningar på 5 ton respektive 36 ton (Den svenska atombomben). Dessa explosioner – några av de kraftigaste någonsin i Sverige – skapade svampmoln och tryckvågor liknande mindre atomdetonationer, och gav data om hur infrastruktur och natur skulle påverkas av en kärnladdning (Den svenska atombomben) (Den svenska atombomben). På så vis kunde FOA öva skyddsåtgärder och förfina vapenutformningen utan att faktiskt ha kärnladdningar.
Genom det intensiva forsknings- och utvecklingsarbetet stod Sverige i början av 1960-talet på tröskeln till att tekniskt kunna börja tillverka kärnvapen, så snart erforderligt klyvbart material fanns tillgängligt. Den avgörande flaskhalsen var produktionen av plutonium i vapenklass. Lösningen låg i att bygga en tungvattenreaktor med syftet att producera plutonium. AB Atomenergi undersökte olika reaktoralternativ och förordade 1958 att Sverige skulle satsa på en specialbyggd plutoniumproduktionsreaktor () (). Planen var att en sådan reaktor skulle kunna vara i drift omkring 1965 och ge cirka 40 kg plutonium per år, vilket hade ansetts tillräckligt för ett mindre antal kärnladdningar () (). För att hantera plutoniumet behövdes även anrikningsanläggningar och bränsleupparbetning, vilka projekterades i anslutning till reaktorplanerna. Parallellt fortsatte FOA att utveckla själva bombdesignen och bärare (flyg och robotar), så att alla komponenter för ett svenskt kärnvapen fanns på plats i teorin. Faktum är att de svenska forskarna kring 1970 hade konstruerat allt som behövdes för att starta en produktion av atombomber med bara ett par månaders förvarning (Den svenska atombomben) (Den svenska atombomben). Att detta aldrig realiserades berodde dock på politiska beslut som satte stopp innan de sista stegen togs.
Under 1960-talet började det civila och militära kärnenergieprogrammet gå isär. Sverige satsade på att bygga kärnkraftverk för energiproduktion (bl.a. Ågesta-reaktorn som drevs 1964–1974), men de tekniska valen för civil kraftproduktion – som införandet av lättvattenreaktorer med amerikanskt anrikat uran under Atoms for Peace-programmet – passade sämre för plutoniumproduktion till vapen (Den svenska atombomben) (Den svenska atombomben). USA bidrog med bränsle till svenska reaktorer på villkor att de enbart användes för fredliga ändamål, något som försvårade en dold bombtillverkning (Den svenska atombomben) (Den svenska atombomben). Det militära beroendet av amerikansk teknologi i övrigt (till exempel flygplan och robotar) innebar också ett politiskt inflytande; amerikanska signaler visade att ett svenskt kärnvapen skulle mötas med ogillande och möjligtvis uteblivet militärt stöd (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). FOA:s fortsatta arbete efter 1958 skedde därför under strikt sekretess och i begränsad omfattning. Trots riksdagsbeslutet om att endast bedriva “skyddsforskning” – forskning för försvar mot kärnvapen, inte för att bygga egna – visade senare utredningar att FOA i realiteten fortsatte med förberedande konstruktionsstudier och beräkningar för ett bombprogram, om än inom vissa gränser (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen) (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). All praktisk utveckling fram till prototypstadiet genomfördes, men steget att serietillverka en svensk atombomb togs aldrig.
Avveckling och orsaker till att programmet aldrig blev verklighet
Från slutet av 1950-talet och framåt skedde en successiv omsvängning i Sverige bort från tanken på egna kärnvapen. Flera faktorer samverkade till att programmet så småningom avvecklades innan någon bomb byggdes. En central orsak var det starka inhemska motståndet. Den initiala politiska entusiasmen började vackla när en växande opinion ifrågasatte både moralen och klokskapen i att skaffa massförstörelsevapen. Genom att inkludera kärnvapenprojektet i det civila kärnenergiprogrammet drog processen ut på tiden, vilket gav motståndarna tid att organisera sig och påverka debatten (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Under andra halvan av 1950-talet fick fredsrörelsen ytterligare vind i seglen av den internationella utvecklingen: USA och Sovjetunionen inledde samtal om kärnvapennedrustning, och provstoppsavtal diskuterades. Utrikesminister Undéns aktiva roll i FN för ett provstoppsavtal och hans så kallade Undénplan 1961 (om en kärnvapenfri “klubb” av stater) signalerade att Sverige hellre ville gå före i nedrustning än att bli en kärnvapenmakt (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen) (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Även diplomaten Alva Myrdal trädde fram som en internationell förhandlare för nedrustning under 1960-talet och förstärkte Sveriges profil som en fredsivrande nation (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen) (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen).
Inrikespolitiskt ledde handlingsfrihetslinjen till att inget beslut om att faktiskt påbörja kärnvapentillverkning fattades under 1960-talets första hälft. Istället svalnade intresset gradvis. Socialdemokraternas partiledning närmade sig alltmer kärnvapenmotståndarnas ståndpunkt i sina offentliga uttalanden, särskilt efter 1960 då partiets kongress ställde sig bakom fortsatt uppehåll i frågan (Svenska kärnvapenprogrammet – Wikipedia) (Svenska kärnvapenprogrammet – Wikipedia). Samtidigt förlorade förespråkarna mark; försvarsstaben konstaterade att tidplanen för ett svenskt kärnvapenprogram sköts på framtiden då plutoniumtillgången dröjde (Svenska kärnvapenprogrammet – Wikipedia). 1966 övergav regeringen till sist officiellt handlingsfrihetslinjen, ett tecken på att man nu lutade åt att inte gå vidare med bombplanerna (Svenska kärnvapenprogrammet – Wikipedia). Beslutet cementerades när Sverige den 19 augusti 1968 undertecknade icke-spridningsavtalet (NPT) som icke-kärnvapenstat (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Genom NPT åtog sig Sverige formellt att avstå från kärnvapen, vilket utgjorde den slutgiltiga punkten för det svenska kärnvapenprogrammet (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Året därpå ratificerades avtalet i riksdagen med bred majoritet.
Flera skäl ligger bakom att Sverige avstod från att skaffa atombomben. Förutom det folkopinionstryck och den normativa omorienteringen mot fred och nedrustning, var realpolitiska och strategiska överväganden avgörande. Som nämnts var Sverige beroende av avancerad konventionell militär materiel från väst, framförallt USA, och detta beroende gav USA möjlighet att utöva påtryckningar (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Amerikanerna signalerade tydligt att svensk neutralitet och samtidig kärnvapenambition inte välkomnades – hjälp med civil kärnkraft erbjöds i stället för hjälp med vapen (Den svenska atombomben). Ekonomiskt skulle ett fullskaligt kärnvapenprogram dessutom belasta statskassan avsevärt; trots att tiotals miljarder kronor redan hade investerats i forskning och infrastruktur under 1950- och 60-talen (Den svenska atombomben), krävdes ännu större resurser för att serieproducera färdiga stridsspetsar och leveranssystem. Slutligen kom Sveriges självbild och utrikespolitiska roll att förändras. Från att på 1950-talet ha övervägt rollen som kärnvapenstat, övergick landet till att bli en pådrivande aktör för icke-spridning och nedrustning (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen) (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen). Denna omorientering personifierades av politiker som Undén och Myrdal, och senare statsminister Olof Palme, vilka alla framhöll internationell avspänning och alliansfrihetens trovärdighet utan kärnvapen.
Det dröjde dock till mitten av 1980-talet innan allmänheten fick full insyn i hur omfattande det svenska kärnvapenprojektet faktiskt hade varit. Trots att debatten varit livlig på 50- och 60-talen, förblev mycket hemligstämplat. Först 1985 avslöjades i pressen – genom en uppmärksammad serie artiklar i tekniktidningen Ny Teknik – att en liten krets inom försvaret, politiken och byråkratin under 25 års tid drivit ett långtgående atombombsprojekt, utan att riksdagen eller folket helt förstått dess omfattning (Den svenska atombomben). Dessa avslöjanden utlöste i efterhand en del debatt om huruvida riksdagsbesluten på 1950- och 60-talen hade kringgåtts av FOA:s “skyddsforskning”. Det står dock klart att från 1968 och framåt följde Sverige lojalt NPT och avvecklade de sista resterna av programmet – till exempel destruerades de sista provmängderna av plutonium under övervakning på 1970-talet. Kärnvapenplanerna gick därmed i graven, och Sverige kom att profilera sig som ett land engagerat för en kärnvapenfri värld.
Slutsats
Det svenska kärnvapenprogrammet utgör ett fascinerande exempel på hur ett litet alliansfritt land under kalla kriget brottades med valet mellan egen avskräckningsförmåga och internationell nedrustning. Inledningsvis fanns ett starkt militärt och delvis politiskt driv att skaffa kärnvapen, baserat på säkerhetspolitiska realiteter i efterkrigstidens Europa. Ambitiösa tekniska satsningar genom FOA och AB Atomenergi lade grunden som tekniskt sett hade kunnat ge Sverige en atombomb under 1960-talets slut (Den svenska atombomben) (Den svenska atombomben). Samtidigt utvecklades en genuin folklig och politisk motrörelse mot kärnvapen, anförd av framstående personligheter som Östen Undén och Inga Thorsson, vilket tillsammans med internationella avspänningsinitiativ omöjliggjorde en politisk enighet kring bomben. De kompromisser och uppskov som präglade regeringens linje gav tid för opinionen att växa och för alternativen att tydliggöras. I slutändan valde Sverige att inte bli en kärnvapenmakt, utan istället skriva under icke-spridningsavtalet och ställa sig i främsta ledet för global nedrustning (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen) (Svenska kärnvapenprogrammet – Lär om kärnvapen).
Att programmet aldrig förverkligades berodde således inte på bristande kompetens – den tekniska förmågan fanns i princip på plats – utan på medvetna politiska beslut influerade av demokratiska värderingar, säkerhetspolitiska bedömningar och internationella påtryckningar. Sveriges hantering av kärnvapenfrågan fram till 1980-talet belyser det svåra avvägandet mellan nationellt självförsvar och globalt ansvar. Historien om det svenska kärnvapenprogrammet visar hur inrikespolitik och utrikespolitik flätades samman: inhemska demokratiska krafter och internationella avtal bidrog gemensamt till att Sverige valde bort atombomben och istället blev en förkämpe för kärnvapennedrustning.