Byggfel och omarbeten kostar enligt Affärsvärlden den 17 februari omkring 100 miljarder kronor per år i Sverige. Det är en siffra som är så stor att den nästan förlorar sin konkreta innebörd. Samtidigt finns det sedan länge lagkrav på kontroll före byggstart. Hur kan dessa nivåer av spill ändå bestå?
Enligt uppgifter som nu analyseras av Boverket handlar det om förgäveskostnader i storleksordningen 100 miljarder kronor årligen. Myndighetens riksarkitekt Lennart Andersson beskriver volymerna som gigantiska och menar att man kan fråga sig hur detta kan få fortgå. Han konstaterar att det rör sig om nästan var fjärde krona som inte skapar värde.
Det är inte fråga om enstaka misstag. Bilden som växer fram är mer strukturell.
Felen uppstår i hela kedjan
Enligt Lennart Andersson uppstår byggfel i hela processen – från tidig planering och projektering till färdig produktion. Det är lätt att rikta uppmärksamheten mot byggarbetsplatsen, men problemen har ofta sitt ursprung tidigare, i brister i beställning och projektering.
Han använder en vardagsnära liknelse: det är som att köpa en grill i kartong. Allt ser korrekt ut tills den ska monteras, och först då visar det sig att delarna inte riktigt passar ihop.
Samtidigt förekommer naturligtvis även fel i själva byggskedet – genom slarv, fel materialval eller väderförhållanden som inte hanteras korrekt. I efterhand kan det vara svårt att exakt fastställa var felet uppstod. Kostnaderna uppstår oavsett.
Kontrollsystemet fungerar inte alltid som avsett
En central del i systemet är kontrollplanen enligt plan- och bygglagen. Tanken är att projekteringen ska granskas innan startbesked ges. Men enligt Lennart Andersson har kontrollplanen allt för ofta blivit en pappersprodukt. Man stoppar in sådant som är lätt att bocka av, men inte alltid det som är mest relevant.
Konsekvensen kan bli att kritiska moment förbises. Om exempelvis dimensioneringen av en takkonstruktion inte kontrolleras mot faktiska vind- och snölaster kan det leda till kostsamma åtgärder i efterhand – i värsta fall även till säkerhetsrisker.
Ansvaret är delat mellan beställare, projektör och kommun. Andersson beskriver det som ett trepartsförhållande, men betonar att det yttersta ansvaret för att formulera vad som ska kontrolleras ligger hos beställaren.
Vem betalar?
Frågan infinner sig: varför har byggbranschen accepterat så höga nivåer av spill?
Lennart Andersson konstaterar att det uppenbarligen finns någon som är beredd att betala. Incitamenten att förändra beteendet har inte varit tillräckligt starka.
I praktiken är det slutkunden som står för notan – hyresgäster, bostadsköpare och skattebetalare. Samtidigt menar han att även företagen själva borde ha starka drivkrafter att arbeta mer systematiskt med kvalitet och kostnadskontroll, eftersom varje aktör skulle kunna stärka sin lönsamhet genom att minska sina egna förgäveskostnader.
Vem är ansvarig?
Utredningsarbetet pekar inte på någon enskild yrkesgrupp som huvudansvarig. Enligt Andersson är detta ett kollektivt ansvar, präglat av arbetssätt som har vuxit fram under lång tid. Det handlar om djupa hjulspår snarare än om isolerade fel.
En delrapport ska lämnas till regeringen under våren, med förslag på åtgärder. Andersson menar att det finns så många potentiella vinnare på att få bättre ordning i systemet att det egentligen är förvånande att utvecklingen inte har kommit längre.