Den svarta marknaden för läkemedel växer i Sverige. Enligt Läkemedelsverket säljs receptbelagda preparat öppet via ett stort antal webbplatser med koppling till landet. Samtidigt är ansvaret splittrat mellan flera myndigheter och tullens möjligheter begränsas av EU:s fria rörlighet. Hur skiljer sig Sveriges modell från övriga Europa – och var går gränsen mellan nationellt ansvar och EU-rätt?
Läkemedelsmarknaden har under de senaste åren fått en ny skuggsida. En kartläggning från Läkemedelsverket visar att 122 webbplatser riktade mot svenska konsumenter säljer läkemedel olagligt, varav ett åttiotal bedöms ha koppling till Sverige.1 Det handlar bland annat om viktminskningspreparat, potensmedel och narkotikaklassade läkemedel. Myndigheten konstaterar samtidigt att tillsynsansvaret är splittrat och att samverkan huvudsakligen sker i informella former.1 Frågan rör därför både nationell organisering och EU:s rättsliga ram.
Sverige: många aktörer, begränsad samordning
I Sverige delas ansvaret mellan flera myndigheter:
- Läkemedelsverket – tillsyn och regelverk
- Polismyndigheten – brottsutredning
- Tullverket – gränskontroll
- Åklagarmyndigheten – åtal
- Folkhälsomyndigheten – klassificering av substanser
Utöver dessa deltar ytterligare myndigheter i olika delar av kontrollkedjan. Någon formellt sammanhållen nationell struktur finns inte i nuläget.1
Straffskalan beror på rubricering. Brott mot läkemedelslagen (2015:315) kan ge böter eller fängelse upp till två år, och vid grova brott upp till sex år.2 Om verksamheten samtidigt utgör grov smuggling eller narkotikabrott kan straffen bli högre enligt smugglingslagen respektive narkotikastrafflagen.
Tullens mandat och EU:s inre marknad
Det är lätt att uppfatta Tullverkets begränsningar som ett specifikt svenskt problem. I själva verket är de en följd av EU:s rättsordning.
Europeiska unionen är både tullunion och inre marknad. Tullkontroller sker vid unionens yttre gräns. När en vara väl har förts in i EU och är i fri omsättning får den i princip röra sig fritt mellan medlemsstaterna.3
Det innebär att ingen medlemsstats tullmyndighet har generell rätt att systematiskt kontrollera post- och paketförsändelser mellan två EU-länder. Att Tullverket saknar möjlighet att ingripa mot vissa EU-interna läkemedelsförsändelser är därför inte en svensk särregel, utan en konsekvens av EU-rätten.1
Skillnader mellan länder uppstår i stället genom nationell organisering, resursnivå och prioritering. Den tyska Zoll har exempelvis omfattande brottsutredande funktioner. I Frankrike har tullen historiskt haft långtgående polisiära befogenheter. Den rättsliga ramen för EU-intern handel är dock gemensam.
Ett undantag i jämförelsen är Norge. Statens legemiddelverk verkar i ett land utanför EU:s tullunion. Där passerar alla varor en nationell gräns i juridisk mening, vilket ger Tolletaten bredare kontrollmöjligheter.
Norden: likartad rättslig grund
I Danmark har Lægemiddelstyrelsen en tydlig samordnande roll. I Finland är Fimea central tillsynsmyndighet med formaliserade samarbeten med Tulli och polisen.
Straffnivåerna är jämförbara med de svenska och kan uppgå till flera års fängelse vid grov eller organiserad handel.
Tyskland och Frankrike: koncentrerad institutionell struktur
I Tyskland är Bundesinstitut für Arzneimittel und Medizinprodukte (BfArM) central läkemedelsmyndighet, medan Zoll har betydande operativ kapacitet. Straff för illegal handel kan uppgå till fem års fängelse eller mer enligt Arzneimittelgesetz.4
I Frankrike ansvarar Agence nationale de sécurité du médicament (ANSM) för tillsynen. Landet har särskilda åklagarfunktioner för ekonomisk och organiserad brottslighet, bland annat genom Parquet National Financier.
EU-nivån: gemensam reglering
European Medicines Agency (EMA), European Anti-Fraud Office och Europol arbetar med frågan.
Sedan 2011 gäller det så kallade Falsified Medicines Directive (2011/62/EU), som syftar till att förhindra att förfalskade läkemedel når den legala distributionskedjan genom krav på säkerhetsdetaljer och spårbarhet.5 Direktivet stärker den legala kedjan, men ger inte medlemsstaternas tullmyndigheter generell rätt att kontrollera EU-intern posttrafik.
Slutsats
Sveriges situation är inte ett rättsligt undantag. EU:s fria rörlighet begränsar samtliga medlemsstaters möjlighet att ingripa mot varor som redan befinner sig i fri omsättning. Det som varierar är graden av nationell samordning, resursfördelning och institutionell koncentration.
Frågan om olagliga läkemedel rör därför tre nivåer samtidigt: nationell organisering, EU:s inre marknad och den gränsöverskridande organiserade brottsligheten. Regelverket är i stora delar gemensamt. Ansvarsfördelningen är det inte.
Fotnoter
1. Läkemedelsverket, Rapport: Kartläggning av och åtgärder mot olaglig läkemedelsförsäljning på internet, 2024. ↩
2. Läkemedelslag (2015:315), 9 kap. Straffbestämmelser. ↩
3. Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF), artiklarna 28–30 och 34–36 om tullunion och fri rörlighet för varor. ↩
4. Tysk Arzneimittelgesetz (AMG), straffbestämmelser §§ 95–96. ↩
5. Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/62/EU om förfalskade läkemedel (Falsified Medicines Directive). ↩